En gång hade Olov ställt ifrån sig stövlarna och en geting hade krupit in i en av dom. Efter avslutad dans sa Olov:
– ”Dar ed it Fred Astaire aft ien chans te fya.”

En kund kommer in på järnaffären och ser sig omkring letande efter en viss person tills han frågar:
– ”War ir se andar so ar ietid upp aikuänn og int swegt rumpa?”

Ienn weståtilkall och hans hustru skulle göra en biltur ”ostryvyr” för att handla. Hustrun kom först ut ur stugan och satte sig vid ratten, men mannen gick trots det och öppnade dörren på förarsidan och sade till sin äkta hälft: ”Ärå, mak ad dig. Um foutsed sjå att du åk, kunn dier trou att ig ir druttjin mitt å ljos daem”.

Olle berättade från en fisketur till Grövelsjön:
– ”Um er nappet? Er nappet so forskrecklit so ig var tvundjin kriup nid atto kuntn um ig uld fo åvå mackbuttn et fris.”

Evertsbergs Handel (en av bybutikerna) hade satt upp en spegel alldeles innanför dörren. En äldre, närsynt och lomhörd gumma kom in i butiken, såg spegelbilden och utbrast:

– Gudag o dig! Ukin ir se du do?
Inget svar.
Efter ytterligare ett par försök till konversation tröt gummans tålamod och hon utbrast:
– Drajt og! Du ir do lajk gomol og dov sos ig!

Ed add samblad nog småpojker i ien gard. Mes ienn åv diem uld til å far iem so spuärd muna i gardem um o fick stjick iem nog saurtjyöttbuller ad rackam.
– Ed gor fel bra, um int rattsin nytter diem so jät feö muäfar upp diem.

Kronojägaren Olof Bergman på Ansta var känd för sin snabbhet och spets i repliken. En sommardag när han träffade sin namne och kollega, Kronojägare Bergman från Åsen som synbarligen lecda på stor fot (storlek 47?) kände den förstnämnde sig föranlåten att avge en kommentar lydande:
– ”Ucka åk du se skaider båd um wittern og um såmårn du eld”.

Vi bjuder på en berättelse, från Skansvakten 1968, med titeln ”Julbröd förr i världen”. Det är en utskrift av en inspelning med Anders Tiger, eller ”Kas Anders” (1884-1960). Berättelsen, som han har efter svärfadern, Vikar Erik Ersson, Klitten (1851-1930), skildrar en episod från missväxt- och hungeråren på 1860-talet.

Ja, e’ war iessn fer ien pa’ tri å’ se war i nida ”Ruben” og e war innwi’ juäla o die’ wa’ dar og ulld tjyöp saffran og andra kryddor o slajkt so dier ulld djärå juälbröd sos wanligt. Og e’ fanns int – fer e wa’ kristide o smot um slajkt. Ja – die’ fuä’ fel og wa missnyögder fer int e’ fanns. O do kem ig ijug uku isstorj ig add ärt – e’ war – er i laindj e sä, men ig ar ärt min diemm so wa’ minn og e’ wa’ swäfar so sagd åv. An add wer ien litn’ smopåjk ien åtta, niä år, og add ula’ fy fade’ sainum og. Read More →