Ända fram till slutet av 1800-talet, kanske längre, hölls en ålderdomlig jultradition ännu allmänt levande i Älvdalen. Enligt vad min morfar (1866) brukade berätta, var denna kulthandling vanlig i hans ungdoms- och ynglingaår.
Nu kan jag icke erinra mig att han själv någon gäng sagt sig utföra denna rit. För en rit måste man väl anse att detta var, Och troligen – säger troligen – en kvarleva från ”heden” tid, En form av tacksägelse, kanske för det gångna årets äring eller inför den stundande julen. Möjligen bada!
Så här berättade morfar.
En tid före jul skulle man hugga och frakta hem några (tre?) unggranar med ungefär samma dimension som en
hässjestang (staungg-graner). När man högg dessa fick man inte kvista dem ända upp i toppen. Toppen måste man vara extra aktsam om, för den skulle vara hel når granarna kom hem till gården.
Om granarna höggs i närheten av hemmet, brukade man bära hem dem en och en. Höggs de däremot långt hemifrån passade man på att ta hem dem i samband med vedkörning e. d. då de placerades uppe på lasset för att kunna skydda de ömtåliga topparna.
Granarna fick sedan ligga hemma vid gärden tills julaftonsmorgon korras. Tidigt, i ottan, skulle man sedan ut och göra iordning dessa julstänger. Det första man gjorde när man kom ut, var att ställa iordning en riktigt fin brasa av torrfuruved som gav både värme och ljus i den kulna och mörka vintermorgonen. Sedan tog man itu med att barka och ansa stängerna, iakttagande största försiktighet för att inte skada topparna. Därefter knöts de ihop och restes upp på gården framför stugan.
Troligtvis sattes också en julkärve i klykan som bildades av topparna, men den saken är jag inte fullt säker på om morfar nämnde någon gång. Detta var morfars berättelse!
Som nämndes i inledningen, antogs det vara en hednisk rit som följt människan även in i kristen tid. Vi har ju kvar flera sådana riter i minnet som kunna vara svårförklarliga, men ändock spåras tillbaka till heden tid, t. ex. Valborgsmässoelden, stabbdansen och bockskjutsen.
Vad kunna vi då draga för slutsatser av detta? Eller kan vi göra någon analys?
Jag är rädd för att vi, utifrån några säkra källor, kunna varken dra några säkra slutsatser, eller göra någon säker analys. Men enligt min mening, kunna vi ställa upp hypoteser.
Därför försöker jag mig på att göra en egen utvärdering, utifrån de förutsättningar som kunna finnas. Utan att påstå att den är oantastlig.
Varför var det då så oerhört betydelsefullt att grantoppen blev oskadad? Därvidlag tror jag mig förstå att det hade en både kultisk (ceremoniell) och en praktisk (profan) betydelse. I vad ängar den kultiska, eller rituella delen kunna vi slå fast, genom de många bevisen som finnas i litteraturen, att vara förfäder tillbado och offrade till gudarna och till livet, i olika former, i förkristen tid.
Därför skulle jag vilja påstå att grantoppen sparades för att den symboliserade livet. För granen var icke död så länge barren voro gröna. Och gröna torde de vara ganska långt fram i våren.
Då ställer man sig osökt frågan: hur länge stod julstängerna uppe? Uppgifter om detta är ytterst sparsamma, Men vi kunna kanske i stället hitta ett svar i den praktiska betydelsen.
Den bestod först och främst däri att stängerna skulle användas som hässjevirke till sommarens slätter. För att de skulle vara väl lämpade till detta ändamål, måste de vara väl torkade. Hö som lades på en dåligt torkad stäng, möglade gärna lätt, Därtill kan man räkna med att när solen började värma fram på eftervintern och träet tinade upp i de barkade stängerna, började dessa torka så sakta. Men så länge de var tillräckligt råa, levde också grantopparna en tid och hjälpte därmed till att dra ur saven ur träet och således påskynda
torkningen.
Vi kunna därför dra ganska långtgående slutsatser om att stängerna fick stå uppställda ganska långt ut på våren. Någon vägledning i frågan har jag inte kunnat finna i litteratur eller i tradition, utom några rader i Karl-Erik Forslunds ”Med Dalälven…”, älvdalsdelen, där han pekar på en ännu levande tradition i några älvdalsbyar, Blyberg och Näset, vid tiden för sin resebeskrivning, Han säger där bara att stängerna
stod uppe åtminstone över tjugonddag. Dessutom har L. Levander med några fä ord nämnt företeelsen i sin bok ”Livet i en Älvdalsby…” med hänsyftning på Åsen. Därutöver, en artikel i ”Skansvakten” 1937.
Av detta kan man sammanfattningsvis gärna framhålla våra förfäders förmåga att kombinera den rituella, högtidliga delen av sitt handlande, med den praktiskt vardagliga gärningen.

E. H. W-ng

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Post Navigation